MartinaOlsson

MartinaOlsson

Annons

DET ÄR DAGS ATT BÖRJA BRY SIG. PÅ RIKTIGT.

Hej på er. Jag har en sak att berätta för er. Men innan jag gör det så ska vi ta det från början.

Tidigare i år, närmare bestämt i slutet utav september månad, så tog jag en paus i fem dagar från bloggen. Jag skrev då att jag såklart snart kommer att berätta för er varför jag gjorde detta. Men något sånt inlägg kom aldrig. Varför jag tog den där pausen på fem dagar där i september kommer jag istället att berätta för er nu, bättre sent än aldrig, brukar man ju säga, eller hur? Nej men ärligt talat nu, det finns såklart en anledning till varför jag har valt att inte ta upp detta fören nu, och det är helt enkelt för att det har snurrat så mycket tankar i mitt huvud sedan den här händelsen och jag kände inte riktigt att jag ville prata om det innan jag hade rett ut saker och ting med mig själv. Och det tror jag att jag har gjort nu, så nu vill jag prata med er om det och ventilera mig lite. Läs om ni vill, strunta i att läsa om ni hellre vill det. Men jag rekommenderar er att läsa det sista stycket i det här inlägget i alla fall. För om ni följer min blogg så tror jag att det som står där kan vara utav intresse för er.

Det var en dag i slutet utav september. Jag satt i mitt rum och höll på att göra en halloweensminkning. För nästa månad är oktober, och då ska jag lägga upp en ny halloweensminkning i veckan under hela månaden i min blogg. Och jag hade börjat förbereda dessa inlägg redan i september, så att det inte skulle bli så stressigt. Sminkningen tar ganska så mycket längre tid att göra klart än vad jag har tänkt att den ska göra. Och när klockan blir åtta på kvällen och det är dags för Idol på TV’n är jag fortfarande inte klar. Eller jo, jag är klar med själva sminkningen då, men jag har kvar att fästa lite smådetaljer, styla håret och fota looken. Men jag vill ändå väldigt gärna kolla på Idol. Så jag bestämmer mig för att gå ner i vardagsrummet till mina föräldrar och sätta mig och titta tillsammans med dom, och göra klart resten sen. Jag har dock inte hunnit att lägga upp mitt sista blogginlägg för dagen än, ett “dagens outfit”-inlägg, eftersom att sminkningen drog ut så mycket på tiden. Och eftersom att det såklart måste upp så bestämmer jag mig för att ta med mig datorn ner i vardagsrummet för att redigera bilderna jag har fotat tidigare på dagen framför Idol, så att jag ska hinna få upp inlägget innan dagen är slut. Jag är ledsen när jag sitter där framför TV’n och hetsredigerar för att jag ska hinna bli klart i tid. Jag älskar Idol, det är ett utav mina absolut favoritprogram. Men jag får absolut ingen behållning utav programmet den här gången. Allt jag ser och allt jag tänka på är bilderna på skärmen framför mig som måste bli färdiga, och att jag inte får börja gråta för då förstör jag ju mitt halloweensmink som jag ska fota sedan när programmet är slut.. fan också ja, det var det som skulle göras också. Jag hatar när det blir så här. Jag hatar när det blir stressigt. Jag blir hur som helst färdig med bilderna och lägger upp outfitinlägget, och sedan när programmet är slut går jag upp till mitt rum och gör klart det sista på min halloweenlook och börjar att fota den, precis som planerat. Efter ett tag vaknar jag, halvsittandes på mitt golv framför kameran. Jag har svimmat, jag har inte varit avsvimmad länge alls, men jag har svimmat mitt framför kameran under tiden jag höll på att fota. Jag mår väldigt illa när jag vaknar så jag går till toaletten och spyr. Märkligt tänker jag, jag mår ofta illa men jag spyr i princip aldrig. Och ännu märkligare är det ju att jag har svimmat mitt framför kameran. Jag berättar för min pojkvän vad som har hänt, han säger att jag måste lugna ner mig, att det beror på stress och att jag borde gå och lägga mig och sova nu på direkten. Jag säger att det kanske kan bero på stress, men det kan ju också bara vara så att min kropp reagerade så här på kamerablixtarna eftersom jag var väldigt trött då det var sent på kvällen och jag hade varit igång hela dagen. Det där är egentligen ingenting jag tror på själv, utan något jag bara säger för att jag inte riktigt vill inse att det här är någonting jag bör ta på allvar. Sedan säger jag till min pojkvän att jag ska gå och lägga mig, jag ska bara kolla igenom bilderna på halloweenlooken i min kamera först, för jag är orolig över att jag inte har hunnit få tillräckligt många bra bilder innan jag svimmade av. Det har jag, som tur var. Puh, jag slipper fota om. Jag kan få tvätta bort sminket och gå och lägga mig.

Nästa dag ska jag jobba på Riekershopen. Skobutiken där jag jobbar extra. Jag går upp vid klockan 06:30 som vanligt och fixar i ordning blogginläggen som ska komma upp till er under dagen då jag är på mitt butiksjobb. Allt känns som vanligt. Förutom att jag mår lite illa i bilen på väg till jobbet, men jag tänker att det kanske är för att jag har suttit och pillat med mobilen så mycket. När jag kommer fram till köpcentret där butiken jag jobbar i ligger går jag först till Coop, jag ska jobba heldag ensam idag, 10:00 – 19:00, så innan jag går och öppnar butiken måste jag köpa något som jag kan äta till lunch under dagen. Väl inne på Coop börjar jag må jätteilla och vid ett tillfälle känns det verkligen som att jag ska spy, men jag lyckas hindra mig själv. Vad fan är det här för något? Jag orkar inte må så här nu när jag ska vara här själv enda tills ikväll. Under arbetsdagen mår jag ganska så dåligt. Inte så att jag behöver åka hem, och spyr inte eller något sådant. Men jag mår illa, fryser och känner mig ledsen. Jag tänker att det kommer att ordna sig bara jag får komma hem. Bara jag härdar ut tills 19:00 då mamma kommer och hämtar mig så kommer allt att bli bra. Det är ju Idol på TV idag igen. Det gillar ju jag. Bara jag får komma hem och sätta mig i soffan och titta på det så kommer allt att bli bra. Men så blir det tyvärr inte. Jag kommer hem, sätter mig i soffan och äter mat framför Idol. Jag mår fortfarande dåligt, jag mår illa och det känns som att jag har en stor klump i magen. Jag är inte särskilt sugen på mat trots att jag är hungrig, men eftersom jag ändå är hungrig så tänker jag att jag måste äta för då kanske jag kommer att börja må bättre. Så jag lyckas få i mig all mat, men bättre mår jag inte. Jag fryser och ingenting känns bra. Allting känns konstigt. Jag börjar få panik. Vad fan är det här??? Varför mår jag så konstigt?? Jag ser hur mina händer skakar. Jag kan inte få dom att vara stilla. Jag kommer inte ihåg om jag satt där nere i soffan under hela Idol-programmet eller om jag gick upp till mitt rum någonstans mitt i det, men upp till mitt rum gick jag i alla fall – och grät. Jag grät, och jag grät, och jag grät. Allt kändes så konstigt. Det var som att det gjorde ont överallt fast det ändå typ inte gjorde det och allt kändes bara helt jävla hopplöst. Jag ringer min pojkvän och jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa, jag grät väl mest och sa att det gjorde ont och var jobbigt, och så sa jag att jag ville att han skulle komma och hämta mig för jag ville inte vara ensam. Så han kommer och hämtar mig efter ett tag. Och han får hjälpa mig att packa ihop mina saker för jag tycker att det är jättesvårt att komma på vad jag ska ha med mig. När han säger till mig att “Martina, du kan åka i dom kläderna du har på dig nu (mjukiskläder), men du kanske vill ha med dig några andra kläder ifall vi ska till vårdcentralen imorgon?” så säger jag bara att “Mm. Men jag vet inte vad jag ska ta med mig.”. Att välja ut en tröja och ett par byxor som jag ska ta med mig hem till honom känns som världens svåraste uppgift där och då. Men vi hjälps i alla fall åt för att jag ska få med mig det jag känner att jag vill ha med mig hem till honom. Och sedan åker vi.

Jag kommer inte ihåg om det är redan samma kväll eller morgonen efter vi kommer överens om detta. Men jag bestämmer i alla fall tillsammans med min pojkvän att jag ska ta en paus från bloggen i fem dagar. Jag tycker att det känns jobbigt. Det tar på den så kallade prestationsprinsessan i mig. Men jag förstår ändå någonstans att jag måste göra det. Så ja, så får det bli. Dessutom tror jag inte ens att jag skulle ha orkat sköta bloggen under dom här dagarna heller, nu när jag ser tillbaka på det. I alla fall inte under den första dagen, för då mådde jag fortfarande dåligt. Inte på långa vägar så dåligt som jag mådde under den föregående kvällen, men jag mår illa och känner mig typ tom.. jag orkar inte ta mig för någonting, orkar inte tänka, vill bara ligga i soffan tillsammans med Tobias och kolla på youtubevideos. Och det är nog det vi gör större delen utav den dagen också om jag inte minns fel. Gråter gör jag också, massvis. För jag är rädd. Jag fattar ju. Det har jag ju egentligen gjort hela tiden, jag har ju bara vägrat inse det. Det här är min kropp som säger ifrån. Jag har ju haft problem med stress länge, det har bara inte visat sig så här starkt tidigare. Det är läskigt. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska hantera det. Tobias pratar med mig igen om att det här beror på stress och att jag måste lugna ner mig, inte sätta så stor press på mig själv. Han säger att det är viktigt att jag tar tag i det här och att jag tar det på allvar. Den här gången säger jag inte emot. Jag kommer inte med några bortförklaringar. För jag nu har jag tvingats inse att allt det han säger är sant. Det går inte att blunda för det längre. Jag funderar mycket på vad jag kan göra för att hjälpa mig själv, och efter några dagars betänketid tar jag upp ett förslag med Tobias. Jag säger att jag tänker att jag kanske ska börja med att endast lägga upp ett blogginlägg per dag, istället för tre stycken om dagen som jag har gjort så länge jag kan minnas. Och att jag inte ska sätta någon specifik tid då inlägget måste vara uppe, utan det får bli när det blir helt enkelt, bara det kommer upp någon gång under dagen. Det tycker han låter som en bra idé och jag bestämmer mig för att börja med detta efter helgen, för då har jag bestämt att min ledighet från bloggen ska vara över. Det känns bra i kroppen efter att jag har tagit det här beslutet. Allt kommer att bli så mycket bättre av detta. Jag kommer att få mer tid över till annat och det kommer inte bli lika stressigt. Jag tror att detta även kommer att leda till att jag tycker att bloggandet blir mycket roligare igen, för ärligt talat, det senaste året har jag känt från och till att det här med bloggen inte alls är särskilt roligt. Och för att inte tala om dom allra senaste månaderna, dom har varit så stressiga att bloggen knappt har känts rolig överhuvudtaget. Jag har inte haft tiden till att göra dom inläggen jag vill göra, utan har istället publicerat en massa andra inlägg som jag många gånger inte har tyckt känts roliga att lägga upp överhuvudtaget, bara för att det ska komma upp någonting. Men nu – med bara ett inlägg om dagen, då kommer jag kunna lägga så mycket mer krut på varje inlägg och jag kommer att vara glad och stolt över allt jag publicerar. Då kommer den där gnistan att komma tillbaka. Jag kommer att blogga för att jag tycker att det är roligt och inte för att jag känner att jag måste. Det kommer att bli som när jag först startade bloggen igen. Yes, vad härligt, det här kommer att bli toppen!

Det var vad jag trodde skulle hända. Men så blev det tyvärr inte. Gnistan kom inte tillbaka. Och det är därför jag har bestämt mig för att sluta blogga. Japp, där kom den, “bomben”. Det är alltså det här jag syftar till i början utav det här inlägget är jag säger att jag har någonting att berätta för er. Det känns väldigt konstigt att skriva det, trots att jag bestämde mig för detta för en månad sedan. Men jag har inte sagt det till någon annan än min pojkvän fören nu, så ja.. det känns väldigt konstigt helt enkelt. Det känns konstigt att jag inte ska blogga längre, för jag har liksom gjort det i princip varje dag sedan jag var 13 år gammal, och nu är jag 21 liksom, så det är ett tag. Men jag känner bara att det här yrket inte är för mig just nu. Jag vill göra någonting annat. Jag vill leva ett annat typ utav liv som inte är så prestationsfokuserat. Jag vill jobba med någonting där jag kan få gå hem från jobbet och vara ledig. Jag vill ha fritid. För ärligt talat, jag har inte direkt haft någon fritid på så himla många år. Och jag är faktiskt ganska så säker på att jag kommer att få ett bättre liv och att det kommer att göra så himla, himla gott för mitt mående att sluta med bloggen. Det här är inget beslut som jag har tagit i all hast, utan precis som jag skrev tidigare så har jag egentligen känt från och till under året att hela den här grejen med bloggen inte har känts så rolig längre och jag har snuddat vid tanken på att lägga ner många gånger redan tidigt under det här året. Men det var först efter den där händelsen i slutet utav september som jag har berättat om i det här inlägget som jag började tänka mer seriöst på det och på riktigt överväga att sluta. Så ja.. jag har funderat väldigt, väldigt mycket på det nu under några månaders tid och det var någon gång där i början utav november i samband med att jag flyttade hemifrån som jag kom fram till att det nog är bäst att göra på det viset. Så då bestämde jag mig för att köra på tills den 24:e december, och sedan får det vara nog. Anledningen till att jag satte just det datumet var för att jag redan hade min julkalender inplanerad med sponsorer och grejer sedan långt tillbaka och det kändes så tråkigt att ställa in den. Jag vet ju att ni alltid brukar uppskatta min julkalender och därför kändes det väldigt fint att få avsluta med just den också. Samtidigt ville jag också lägga upp andra inlägg, och inte bara luckorna, för det skulle inte kännas som ett bra avslut tycker jag. Jag ville sluta på topp för min egen skull och jag känner verkligen att det är precis det jag gör. Så ja, det här blir mitt sista blogginlägg. Inte mitt sista blogginlägg i livet kanske, det vet man ju aldrig. Men min sista blogginlägg på väldigt länge i alla fall. Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. “Svensson-livet” väljer jag att kalla det, haha. Ett liv där jobbet inte är så centralt utan andra saker så som fritidsintressen, vänner, partner, familj och egentid får ta mer plats istället. Vi får se hur detta kommer att gå. Är gräset grönare på andra sidan tro? Jag vet inte, men jag vill gärna testa, för jag tycker att det verkar som det i alla fall! Ett liv där man prioriterar sig själv och sitt eget välmående framför sina prestationer låter i alla fall mycket bättre än det liv jag har levt dom senaste åren. Och det är precis vad det är dags för nu. Det är dags att börja bry sig. På riktigt. 

Sist men inte minst..
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR PÅ ER ÄLSKLINGAR ♥
Tusen, tusen tack för all värme och kärlek ni har gett mig genom åren. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur mycket det betyder för mig! Om ni tycker att det känns tråkigt att jag inte kommer att blogga längre och känner att ni vill fortsätta hänga med mig (snälla säg att ni vill det?? för jag vill sååå gärna fortsätta hänga med er!) så får ni jättegärna följa mig på Instagram, (@mmartinaolsson) så ses vi där. Jag skickar en STOR virtuell kram till er allihop och kom ihåg: Ta hand om er. Det är någonting som jag i alla fall aldrig kommer att tillåta mig själv att glömma bort och göra igen.

(Psst! Imorgon ska jag vakna av mig själv, alltså utan något alarm, för första gången på jag vet inte hur länge. IIIIHHH!!! Blir helt pirrig när jag tänker på det, haha.)

Kommentera (16)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Herr nilssons fru

    Men så synd att du ska sluta, men man ska alltid göra det som känns bäst för sig själv. Själv brukar jag pausa då och då, känns för stort att sluta helt, men jag gör ju inte inlägg varje dag 🙂
    Tusen tack för vinsten – så glatt överraskad jag blev.
    Lycka till nu i ditt nya liv utanför bloggvärlden.
    Kramiz

  2. ullie

    men usch då lilla vän det är hemskt sånt där men du måste va rädd om dej i fall du vilar kanske ork o allt blir bättre i gen o kanske kanske du vill detta igen ja skriver när ja orkar o mår braTa hand om dej nu verkikligen o se till att du blir bra kramar om

  3. Maria

    Hoppas du klarar av att lugna ner dig och att du hittar verktyg till att hantera din stress. Jag har själv varit där, men har hittat sätt att jobba med mig själv på som gör att jag inte är så stressad längre.

Se fler...
Annons
stats